Stefans blogg

Stefans blogg

Att sätta nya perspektiv på samhällsdebatten

Högerns politik bygger på dogmer och de blundar för all evidensbaserad forskning som numera finns för hur ett samhälle bör fungera. Nu när vi till exempel vet att det är bäst för ett samhälle med låga inkomstskillnader så låt oss då skapa ett sådant samhälle. Och som den ingenjör jag är så brinner jag ju för att vi ska skapa nyttigheter istället för att mäta allt i pengar.
Bloggen vill utifrån evidensbaserad forskning och respekt för demokratiska värden sätta nya perspektiv på samhällsdebatten men också hjälpa till att avslöja all den systematiska vilseledning som högern idag tyvärr ägnar sig åt.
Samt påverka vänstern att börja ta den ideologiska kampen för ett mer empatiskt och demokratiskt samhälle.
Mina favoriter bland politiker är Winston Churchill, Gunnar Sträng och Olof Palme.

Jag har ett kristet hopp. Inte för att det ser ut på samma självsäkra sätt som i min ungdom. Har man blivit lite äldre och hunnit bli något luttrad av livet så är inte så mycket självklart längre. Men en del saker lever kvar, som det här med att vi ska bry oss om våra medmänniskor och tala sanning, alltså såsom fakta dikterar.

Vill du kunna kommentera hör av dig på email så kontaktar jag dig.

Den religiösa politiken

Existentiellt - reflektionerPosted by Stefan Sigfried Wed, June 06, 2012 15:32:56

Titta på det här:

Reinfeldt förnedras utav smart kvinna

Här ansätts Reinfeldt väldigt hårt. Konsekvenserna av deras politik avslöjas obarmhärtigt. Och många av oss tycker inslaget är jättebra. Och vi tror gärna det är poängen – att det är ett bra inslag som avslöjar alliansen.

Men det är inte det som är den väsentliga poängen.

För visar Reinfeldt några tecken på ånger? Kommer löften om systemförändringar? Finns överhuvudtaget några tecken på att Reinfeldt påverkats? Att han ändrat ståndpunkt?

Nej, trots hård vind går Reinfeldt ur stormen opåverkad. Det är det som är poängen. Och det är här det religiösa i dagens politik kommer in som varje person som pratat med personer i sekter lätt förstår. Det man säger påverkar inte. Ett trossystem av sektkaraktär förändras inte av det som händer i verkligheten – alltså av evidensbaserat, empiriskt dragna erfarenheter. Det spelar ingen roll vilka starka argument man har, hur logiskt och klart man uttrycker sig. Inget påverkar den som är fast i ett sådant trossystem.

Men detta har många av oss svårt att ta till sig. När vi inte påverkar tror vi det är våra argument som det är fel på. Men det är inga fel på argumenten. Felet ligger i att vi tror att den rationella diskussionen kan föra oss framåt när vi möter ett trossystem.

Jag var nyligen på ett informellt möte med pratglada sossar och det var ingen ände på hur vackert, utförligt och passionerat man pratade om hur man ville ha samhället. Och det var ju trevligt men ingen verkade förstå är att det finns ingen automatik mellan att presentera något i vackra termer och att folk ska ta till sig det. Det blir inget ”köp” om vi har att göra med ett trossystem. Och det är det det handlar om. Det är lite som i min ungdom när jag hörde ägare av Saab diskutera med de som körde Volvo. Var det en Saab älskare gick det inte att får denne ens att tänka tanken att han/hon skulle byta till Volvo och tvärtom. Fast när det blir politik handlar det om övertygelser uttryckta i turbo.

Man kommer onekligen att tänka på Stellan Skarsgård:

. Varför säljer man då ut om det är en dålig affär för Sverige? Det är inte för att göra en bra affär. Det är för en idé, en princip, en dogm. . . .

för det är en dogm, det är en trossats lika hård och viktig som vilken trossats i vilken religion som helst.

[Stellan Skarsgård på rödgrön dag i Kungsträdgården]

Så ett möte där folk som det sades ”känner den politiska saven stiga” kan vara trevligt men det skapar ingen kunskap om hur vi når målet eftersom det underförstått är så att man tror att de vackert och passionerat målade bilderna i sig är tillräckliga för att övertyga. Ingen analys om hur vi ska nå målet behövs då känner man.

Fast en sådan analys behövs och är just det som gett högern segrar. För högern vann inte vare sig 2006 eller 2010 för att vår sakpolitik var sämre. Högern vann på att de hade gjort sitt hemarbete, gjort sin analys om hur man kan få väljare att rösta på dom. Satsat på sin propagandamaskin.

Och säger man ett sådant ord som "propagandamaskin" går folk ofta upp i taket och säger bestämt att så ska vi inte göra! Snabbstopp i tänkandet. Känslan blir stark, det låser sig och så vill man inte tänka mer - precis som om lösningen är att göra som strutsen och sätta huvudet i ett hål i marken. Vi ska ju inte göra som högern men vi måste kunna tänka och se det fula spelet. Och desarmera det. Vi ska inte göra bomber men vi måste lära oss att desarmera dom.

Ibland undrar jag om det är så att det som folk primärt är ute efter är inte att skapa förändringar utan det man vill är att få uttrycka sina idéer, sin frustration och så att säga prata av sig. När man väl utförligt och välformulerat fått uttrycka sig så finns det ingen energi över för att det också ska bli fråga om konkreta handlingar. Steget till handling uteblir för behovet är borta tills nästa gång man känner att man behöver prata av sig osv. Men det är bara om vi handlar som vi kan påverka och så är vi tillbaka i mitt inlägg Stormvarning Löfven!

Analys och tänkande för att förstå hur man vinner väljare är högerns livsblod. Det de lever utifrån varje dag. Hos oss verkar det vara väldigt tunnsått med sådant. Många har till exempel sagt att min bok är viktig, ja en del säger att den är jätteviktig.

Men var finns de som läser den och sedan vill hjälpa till att sprida den? De finns knappt. Ljuger man då när man säger att man tycker boken är viktig? Jag tror inte det. Just då när man säger det tycker man säkert att den är viktig men det blir aldrig någon koppling till handling som skulle kunna visa rent konkret att den var viktig. För man ser den inte som viktig efter att man har målat upp sina vackra bilder om hur ett (S) samhälle skulle kunna bli för de bilderna känns då så övertygande att man tror att andra också självklart ska nappa på dom bilderna. Då behöver man trots allt inte läsa min eller andra böcker.

Målet är klart och vacket uppmålat, låt oss bara då gå mot det tycks man mena. Att verkligheten är mycket lurigare än så och att den egna bilden man har i sitt huvud inte automatiskt lockar andra verkar man inte riktigt vilja förstå. Förstå att väljare kan manipuleras genom avancerade propagandamaskiner som ligger hästlängder före det som skrämde Tage Erlander.

I dag gäller det att skapa garantier för att medborgarna fattar sina beslut på grundval av en allsidig diskussion och inte under beroende av den moderna reklamteknikens hänsynslöst utnyttjade propagandaresurser.” [Tage Erlanders memoarer. Del 1949-1954, sid 332]

Ibland känns naiviteten hos en del skrämmande stor som när jag fick ett email där man bad mig om att snälla du gå med i den här satsningen som sossar gör. (S) skulle ha en panel på 10'000 personer. Att det liksom bara var att säga ja så fick man påverka! Vilken värld lever en sådan person i egentligen? (Se Hur hoppar man på tåget?)

Vi är för gosiga helt enkelt. Alltför gosiga sossar!

Hur hoppar man på tåget?

Existentiellt - reflektionerPosted by Stefan Sigfried Wed, May 23, 2012 20:16:33

Jag fick ett email ”Jag läser nu en specialutgåva av Ny Tid i Göteborgsområdet .. ... Partiet skall förnya sig och lyssna till rörelsen ... så nu tycker jag att du skall ta plats ..

De söker en medlemspanel på c.a 10000 personer så snälla hoppa på tåget ...du behövs .. och material i form av din bok har du ju redan .. Vilken diskussion det kunde bli..

Jag minns när jag som rätt nybliven medlem den 30 oktober 2007 fick jag ett email som inbjöd till deltagande i socialdemokraternas Framtidsdagar på München-Bryggeriet. Jag blev så jätteglad, tänka sig att jag skulle få vara med där! Kanske hade någon läst mina tankar om alla mina idéer som jag skickat ut? Att jag fick hoppa på tåget!

Dagen därpå fick jag ett mail med information om att ”Mejlet var avsett för redan anmälda deltagare. Tyvärr har det gått ut till fel mejllista . . ” Jag var inte inbjuden. Någon hade väl dragit i nödbromsen, inte kan man riskera att vilket kreti och pleti som helst kommer in och förnyar partiet. Inte blev det något med rådslaget heller.

Efter det har det varit mycket av bloggande, bokskrivande, annat skrivande, utskick av email och brev, försök att starta rörelser som Gräsrötter för att återta hjärtat i politiken och satsat tusentals egna kronor som jag inte längre har.

Resultat: Att jag har fått en god vän, Håkan, som hjäpt till på ett fantastiskt sätt, några uppmuntrande ord och då och så faktiskt – vilket jag härmed uttrycker min stora tacksamhet för – en del som faktiskt skänkt riktiga pengar för att boken ska kunna skickas till andra.

Det räcker ju för att man ska orka kämpa vidare.

Utom i de dystra stunderna då man börjar undra om alla dessa år som lett till detta resultat kanske är ett tecken på att man inte är seriös? De dystra stunderna är legio så jag ska bara ge ett exempel. Man frågar om den första boken man skickat kommit fram och så får man ett email (efter att man kanske skickat 10-20 email under några månader som inte besvarats) där det står:

hej!

Jag har inte fått någon bok, möjligt att jag inte hann hämta ut den på posten.

Skicka igen.

Och så skickar man boken igen men den boken verkar också försvinna. Visst, det har ju hänt så många gånger att man förstår att det är normalt, men misstanken om att man inte upplevs som seriös, eller kanske till och med som tillhörande kreti och pleti är ju svår att springa ifrån. Denna tanke kom åter till mig för ett tag sedan då jag faktiskt fick träffa en av dom – bland de som är inne – som fått boken. Han var väldigt öppen. ”Du vet när någon skickar en tjock bok som han själv skrivit och tryckt upp så undrar man ju lite. Det finns ju så mycket oseriöst där ute.

Och ännu värre blir det ju om man börjar se marknadsmässigt på det. Fler års hårt arbete och kostnader som måste ha gått över 10’000 kr vid det här laget och så har vi fått cirka 1’400 kr i skänkta pengar (för att sprida boken - inte till mig!) och en del spridda applåder – se citatet ovan – och så Håkan som strong supporter. Fast Håkan har nu så mycket att göra så han hinner inte engagera sig så mycket längre.

Ja, kan det möjligen vara ett tecken på att det man kämpar för är totalt utan marknadsvärde? Om folk inte vill betala mer än spridda applåder någon gång då och då så är kanske produkten helt enkelt inte värd mer? Man tror så gärna själv att det man håller på med är viktigt. Ja jätteviktigt men till slut så tränger ju verkligheten på sig också. De kanske bara är snälla? Om det du höll på med faktiskt var viktigt så skulle väl folk välja att betala mer än några snälla ord ibland? Alltså engagera sig för saken? Att hjälpa till rent konkret och praktiskt, alltså inte bara ibland säga ett snällt ord?

Hur får man andra att hoppa på tåget så att säga? De kanske inte vill för de har bättre sunt förnuft än du och ser klart, de ser att vad det du håller på med inte är värt någon större insats. En rätt hisnande otrevlig tanke, alla dessa år och man har arbetat . .. . nej. Stäng tanken.

Det måste naturligtvis handla om att man inte är seriös. Saken man kämpar på är värd priset men andra förstår det inte för man är inte seriös. Så måste det vara! Där har vi lösningen! Man måste bli seriös och då kommer folk att vilja hoppa på tåget! Då kommer de att lägga ner flera timmar varje vecka på att sprida kunskap om boken (Alltså den här)

kommer folk att skänka pengar och hjälpa till med att få boken recenserad i tidningar. Då kommer folk att starta studiegrupper kring boken. Då kommer de villiga hjälpande händerna att komma för man är ju seriös! Framförallt kommer boken - den politiska boken - att köpas och läsas för folk känner att den kan bidra till en förändring, att vi ska bygga ett empatiskt samhälle istället för dagens frätande människoätande samhälle.

Så skönt det skulle bli, då kunde man ta ett steg tillbaka och titta på det framrusande förändringståget mot det empatiska samhället. Visst lite blogginlägg, kanske några artiklar i tidningar skulle det gärna få bli och så där om en 5-10 år kanske möjligen en ny bok om tåget inte verkar tuffa på ordentligt. Men det skulle finnas massor av människor som hjälpte till så man själv kunde ta det lite lugnare med kampen. Framförallt inte känna sig så ensam. Framförallt inte hela tiden ansättas av tvivlet. Tvivlet som viskar att det man gör är bortkastat. Att man bara lurar sig självt.

Seriös kan man bli på många sätt har jag förstått. Mina möjligheter att ställa upp i diverse Robinson program eller etablera mig som artist eller skådespelare känns ju rätt små. Men en roman borde man ju kunna skriva på ett halvår. Jag gillar ju att skriva och skrivit har jag gjort hela mitt liv. Så nu har jag till och från - mest ifrån - hållit på med en roman i två år. Halvårsgissningen stämde alltså – bara att det alltid verkar vara ett halvår kvar. Det är ju visserligen svårt att få en roman publicerad men jag tror inte det är omöjligt på samma sätt som det är omöjligt att hoppa på det politiska tåget.

Så om ett halvår plus tiden för att få romanen publicerad ska det väl äntligen gå att hoppa på tåget!

Den fasa som heter mänsklig likgiltighet

Existentiellt - reflektionerPosted by Stefan Sigfried Tue, May 15, 2012 15:50:15

Jag fick en bok en gång som heter ”Befrielsen – Stora boken om kristen tro.” Boken har legat i många år där i bokhyllan i vardagsrummet. Av någon anledning började jag bläddra i den för någon månad sedan. Slumpmässigt. Boken förvånade mig genom att visa sig vara en skattkista av tankar och inblickar i den existentiella gåtan vi kallar för livet. Utan pekpinnar träffar den ofta så rätt. Kanske har jag nått ett sådant stadie i livet att den kan göra det så jag vet ju inte om du känner igen dig. Men vad sägs om till exempelvis följande på sidan 26 under rubriken ”Färdriktning:”

Få av oss behöver föra en konkret kamp för den materiella överlevnaden, även om det är fler än vi tror som lever under ständig otrygghet: flyktingar som lämnat allt där hemma och inte vet om de får stanna i Sverige, många som tvingas leva i den tomma plånbokens fångenskap, arbetslösa som ständigt plågas av påminnelser om att de förlorat människovärdet tillsammans med lönebeskedet, kvinnor som lever i skräck för fysiskt och psykiskt övervåld, gamla och sjuka som känner sig övergivna i världen. För dessa kan ofta frågan om meningen bli reducerad till det enkla: att överleva, att klara sig. . . .

Hur blir det i framtiden? Kommer det att finnas arbete och mat åt alla? . . . Kan vi någon gång minska klyftorna mellan rika och fattiga i världen? Kan vi slippa krigets mardröm? Kan vi göra något åt den fasa som heter mänsklig likgiltighet? Kommer det att finnas tillräckligt många obändiga ogräs som spränger asfalten? Har livets goda krafter tillräcklig styrka och makt?

Likgiltigheten. Den fasa som heter mänsklig likgiltighet.

Den likgiltighet som kryper in i oss när vi märker att vi kämpar och försöker. Gång på gång utan resultat. Och sedan igen. Tills vi börjar se på oss själva som dårar som fortsätter försöka påverka. Tills vi börjar tycka att de som finns runtomkring oss som inte vill se och inte vill höra utan lyckas skapa en likgiltighet kring sig själva – i alla fall för det som oroar – att det faktiskt är de som är de kloka.

De har med sin meningslösa hälsningsfras ”Allt väl?” lyckats mekanisera kontakten med sin medmänniska så att allt djup skalats bort. För sällan är väl allt bra. Allt? När man från det triviala att drabbas av allergi så man känner sig helt bortdomnad till världssvält och avancerade sätt att få hela länder på knäna som i Grekland tycker att mycket är fel. Greklands sak är vår säger vi men de bara undrar, förklarar bort eller hör inte.

Men inte ska man hänga upp sig på en hälsningsfras! Men varför säger man då inte bara Hej! istället för Allt väl?

För vilken människa är egentligen allt väl? Kan man vara annat än helt blind om man säger det? Och vilket ansvar tar man då för sin medmänniska?

I boken Trondheimsmodellen beskriver Aron Etzler hur engagemanget hos folk upphör för partierna blir bara parlamentariska grupper med supportrar där medlemmar inte längre känner att de får någon uppskattning för det de bidrar med. ”Aktiv, däremot, blir en människa när hon känner att aktiviteten ger någonting. Människors engagemang växer när de känner sig behövda - och krymper när de inte känner sig behövda."

Likgiltigheten blir som en sjukdom. Den smittar. Politiker och etablerade i media bryr sig inte om oss gräsrötter, deras likgiltighet skapar likgiltiga väljare.

Och min likgiltighet försvarar och förstärker din likgiltighet. Och tvärtom. Din likgiltighet skapar min likgiltighet, gör att även jag ger upp.

Ibland förstår man att man inte är ensam upprörd över detta. På sin hemsida har Ali Esbati ett citat. "Att leva är att ta ställning. Jag hatar likgiltiga människor" /Antonio Gramsci

Men vi ska nog inte hata likgiltiga människor. Det handlar om människor som för att överleva skalar bort sitt engagemang för att orka engagera sig för det närmaste, familjen, karriären. Och även så är det nog med många politiker och etablerade tyckare, de orkar inte med alla gräsrötter. De har blivit likgiltiga för oss för att kunna överleva. Så vill jag se det. Andra tankar skrämmer för mycket. Alltså att de blivit likgiltiga av andra skäl. Även om det nog finns sådana skäl.

Men den fasansfulla likgiltigheten bör vi nog vara lika rädda för som vilken annan fruktansvärd sjukdom som helst. Vi ska hata sjukdomen men inte de sjuka.

Likgiltighet i sitt första stadie bedövar och skapar ett lugn som kan kännas bra, men när likgiltigheten får fortgå får den hela samhällen att gå under. Tony Judts ord klingar starkt:

Om vänstern ska tas på allvar igen måste den återfå talförmågan. Det finns anledning till vrede: växande ojämlikhet i välstånd och livschanser; orättvisor som skapas av klass- eller kastförhållanden; ekonomisk exploatering i hemmavid och i andra länder; korruption, pengar och privilegier som täpper till demokratins blodomlopp. Men nu räcker det inte längre med att identifiera "systemets" brister för att därefter dra sig tillbaka som Pontius Pilatus, två sina händer och kallt invänta följderna. Tidigare decenniers retoriska uppvisning med vägran att ta ansvar har inte gagnat vänstern.

Vi har tagit steget in i en era av otrygghet - ekonomisk otrygghet, fysisk otrygghet, politisk otrygghet. Att vi är i stort sett omedvetna därom ger ingen större tröst; det var få som år 1914 förutsåg att deras värld stod inför fullständigt sammanbrott och anade vilka ekonomiska och politiska katastrofer som skulle bli följden. Otrygghet föder rädsla. Och denna rädsla - för förändring, för tillbakagång, för främlingar och för en okänd värld - bryter ned det förtroende och den gemenskap som utgör grunden för det civila samhället.[Illa far landet, Tony Judt].

Och detta sönderfall börjar med likgiltighet. Din och min.

Din och min likgiltighet kan få värre följder än vad vi vill tro. Grekland kan visa sig vara ett första steg i något mycket värre än vad vi vill tro. Vem trodde skotten i Sarajevo skulle leda till det de ledde till?

Frågorna känns brännande aktuella. ”Kan vi göra något åt den fasa som heter mänsklig likgiltighet? Kommer det att finnas tillräckligt många obändiga ogräs som spränger asfalten? Har livets goda krafter tillräcklig styrka och makt?

Hur många obändiga ogräs kommer det att finnas kvar när likgiltighetens asfalt blir för tjock? När de framräckta solidariska händerna blir för få och när de som finns kvar börjar känna vanmakten komma och söker vilan i tystnaden? I likgiltigheten.

Hur ska då vänstern kunna återfå talförmågan? Hur ska då vänstern kunna visa att det är ett helt annat alternativ än det som regerar idag – det extremt nyliberala alternativet som äter upp oss alla i sin Grottes kvarn.

Och allt kan bero på just dig som läser det här. En hand till kan vara det som väger över till det positiva. Det kan vara just din hand.

Vilket ansvar du har!