Stefans blogg

Stefans blogg

Att sätta nya perspektiv på samhällsdebatten

Högerns politik bygger på dogmer och de blundar för all evidensbaserad forskning som numera finns för hur ett samhälle bör fungera. Nu när vi till exempel vet att det är bäst för ett samhälle med låga inkomstskillnader så låt oss då skapa ett sådant samhälle. Och som den ingenjör jag är så brinner jag ju för att vi ska skapa nyttigheter istället för att mäta allt i pengar.
Bloggen vill utifrån evidensbaserad forskning och respekt för demokratiska värden sätta nya perspektiv på samhällsdebatten men också hjälpa till att avslöja all den systematiska vilseledning som högern idag tyvärr ägnar sig åt.
Samt påverka vänstern att börja ta den ideologiska kampen för ett mer empatiskt och demokratiskt samhälle.
Mina favoriter bland politiker är Winston Churchill, Gunnar Sträng och Olof Palme.

Jag har ett kristet hopp. Inte för att det ser ut på samma självsäkra sätt som i min ungdom. Har man blivit lite äldre och hunnit bli något luttrad av livet så är inte så mycket självklart längre. Men en del saker lever kvar, som det här med att vi ska bry oss om våra medmänniskor och tala sanning, alltså såsom fakta dikterar.

Vill du kunna kommentera hör av dig på email så kontaktar jag dig.

Ingen går säker!

PolitikPosted by Stefan Sigfried Fri, May 04, 2012 17:14:32

På svt kunde man läsa om hur Jimmy Fredrikssons dotter dog i cancer och han drabbas av sorg och kämpar nu sig så sakteliga tillbaka till livet. Men sorg är inte en sjukdom - menar försäkringskassan och nekar Jimmy ersättning för den tid han inte ännu orkar jobba.

Han la upp sin historia på facebook och massor av människor delar nu ut hans historia. Reaktionen påminner om den om där som hände när 25-åriga Frida från Malmö berättade om jakten på jobb och livet utan pengar till mat eller hyra och många engagerade sig.

Återigen ser vi hur vanliga människor med lätthet kan engagera sig i en medmänniskas historia när de får höra den. Och visst blir man förtvivlad när man läser det han skriver. Det är naturligt om man har känslor att bli förtvivlad. Och än mer naturligt om man som jag har egna barn, varav en snart fyller åtta år. Tanken att det skulle hända min flicka . . . . nej de tankarna går inte ens att tänka.

Eller är det här bara känslomässigt dravel? I boken Tätt intill dagarna av Mustafa Can får vi möta hans mor som om jag inte minns fel födde sju barn som dog och sju barn som fick leva. De hade också sorg när deras barn dog. Hjärtslitande stor sorg! Men de kunde gå vidare utan sjukpenning, ja i det land de levde i fanns inte ens någon egentlig sjukvård - utom för de som hade pengar förstås.

Så vad tycker du, är han en gnällmåns den här Jimmy Fredriksson? Livet är tufft och man råkar ut för hårda stötar men då måste man kunna resa på sig och kunna gå vidare. Annat är strunt och känslodravel.

Eller?

Kanske hittar vi svaret i att Mustafa Cans familj emigrerade till Sverige. De lämnade sitt älskade land för något som var bättre.

Det finns en enormt utbredd vanföreställning att vi har det bättre i Sverige än i många andra länder som en slags naturlag. Folk vill inte se att vi skapat det här landet dit många nu kommit och kommer genom politisk kamp. Politik är ute och fel. Sådant ska man inte bry sig om.

Men nu börjar Sverige alltmer likna andra länder och som vi ser på reaktionerna på det som hänt med Jimmy så gillar inte folk detta. Inte bara de rika som alltid haft trygghet genom sina rikedomar ska kunna leva på ett mänskligt sätt verkar folk mena. Ge Jimmy Fredriksson en mänsklig chans att komma tillbaka verkar folk tycka.

Frågan blir, varför är det inte lika naturligt att se de politiska implikationerna som det är naturligt att känna sorg och bli upprörd när man hör sådant som han råkar ut för?

Hur kan vi alltså få folk att vakna upp och inse att det handlar om en politisk kamp för att kunna stoppa "dom här dårarna" som Jimmy Fredriksson uttrycker det.

Svaret är kanske att få folk att inse att det här kan hända alla!

Ingen går säker!

Vem blir det härnäst? Och hur många kommer att bli hjälpta om vi inte kan förändra systemet mot ett mer empatiskt samhälle? Inte många, det blir som ett lotteri, de få som kan nå ut i media blir hjälpta men det stora flertalet blir inte hjälpta.

Och framförallt, de som pressas ner så mycket av det som hänt dom att dom inte ens orkar skriva på facebook - de kommer ingen att hjälpa. Är det rätt och riktigt det?

Så kom ihåg, ingen går säker om vi inte kan förändra systemet!