Stefans blogg

Stefans blogg

Att sätta nya perspektiv på samhällsdebatten

Högerns politik bygger på dogmer och de blundar för all evidensbaserad forskning som numera finns för hur ett samhälle bör fungera. Nu när vi till exempel vet att det är bäst för ett samhälle med låga inkomstskillnader så låt oss då skapa ett sådant samhälle. Och som den ingenjör jag är så brinner jag ju för att vi ska skapa nyttigheter istället för att mäta allt i pengar.
Bloggen vill utifrån evidensbaserad forskning och respekt för demokratiska värden sätta nya perspektiv på samhällsdebatten men också hjälpa till att avslöja all den systematiska vilseledning som högern idag tyvärr ägnar sig åt.
Samt påverka vänstern att börja ta den ideologiska kampen för ett mer empatiskt och demokratiskt samhälle.
Mina favoriter bland politiker är Winston Churchill, Gunnar Sträng och Olof Palme.

Jag har ett kristet hopp. Inte för att det ser ut på samma självsäkra sätt som i min ungdom. Har man blivit lite äldre och hunnit bli något luttrad av livet så är inte så mycket självklart längre. Men en del saker lever kvar, som det här med att vi ska bry oss om våra medmänniskor och tala sanning, alltså såsom fakta dikterar.

Vill du kunna kommentera hör av dig på email så kontaktar jag dig.

Den fasa som heter mänsklig likgiltighet

Existentiellt - reflektionerPosted by Stefan Sigfried Tue, May 15, 2012 15:50:15

Jag fick en bok en gång som heter ”Befrielsen – Stora boken om kristen tro.” Boken har legat i många år där i bokhyllan i vardagsrummet. Av någon anledning började jag bläddra i den för någon månad sedan. Slumpmässigt. Boken förvånade mig genom att visa sig vara en skattkista av tankar och inblickar i den existentiella gåtan vi kallar för livet. Utan pekpinnar träffar den ofta så rätt. Kanske har jag nått ett sådant stadie i livet att den kan göra det så jag vet ju inte om du känner igen dig. Men vad sägs om till exempelvis följande på sidan 26 under rubriken ”Färdriktning:”

Få av oss behöver föra en konkret kamp för den materiella överlevnaden, även om det är fler än vi tror som lever under ständig otrygghet: flyktingar som lämnat allt där hemma och inte vet om de får stanna i Sverige, många som tvingas leva i den tomma plånbokens fångenskap, arbetslösa som ständigt plågas av påminnelser om att de förlorat människovärdet tillsammans med lönebeskedet, kvinnor som lever i skräck för fysiskt och psykiskt övervåld, gamla och sjuka som känner sig övergivna i världen. För dessa kan ofta frågan om meningen bli reducerad till det enkla: att överleva, att klara sig. . . .

Hur blir det i framtiden? Kommer det att finnas arbete och mat åt alla? . . . Kan vi någon gång minska klyftorna mellan rika och fattiga i världen? Kan vi slippa krigets mardröm? Kan vi göra något åt den fasa som heter mänsklig likgiltighet? Kommer det att finnas tillräckligt många obändiga ogräs som spränger asfalten? Har livets goda krafter tillräcklig styrka och makt?

Likgiltigheten. Den fasa som heter mänsklig likgiltighet.

Den likgiltighet som kryper in i oss när vi märker att vi kämpar och försöker. Gång på gång utan resultat. Och sedan igen. Tills vi börjar se på oss själva som dårar som fortsätter försöka påverka. Tills vi börjar tycka att de som finns runtomkring oss som inte vill se och inte vill höra utan lyckas skapa en likgiltighet kring sig själva – i alla fall för det som oroar – att det faktiskt är de som är de kloka.

De har med sin meningslösa hälsningsfras ”Allt väl?” lyckats mekanisera kontakten med sin medmänniska så att allt djup skalats bort. För sällan är väl allt bra. Allt? När man från det triviala att drabbas av allergi så man känner sig helt bortdomnad till världssvält och avancerade sätt att få hela länder på knäna som i Grekland tycker att mycket är fel. Greklands sak är vår säger vi men de bara undrar, förklarar bort eller hör inte.

Men inte ska man hänga upp sig på en hälsningsfras! Men varför säger man då inte bara Hej! istället för Allt väl?

För vilken människa är egentligen allt väl? Kan man vara annat än helt blind om man säger det? Och vilket ansvar tar man då för sin medmänniska?

I boken Trondheimsmodellen beskriver Aron Etzler hur engagemanget hos folk upphör för partierna blir bara parlamentariska grupper med supportrar där medlemmar inte längre känner att de får någon uppskattning för det de bidrar med. ”Aktiv, däremot, blir en människa när hon känner att aktiviteten ger någonting. Människors engagemang växer när de känner sig behövda - och krymper när de inte känner sig behövda."

Likgiltigheten blir som en sjukdom. Den smittar. Politiker och etablerade i media bryr sig inte om oss gräsrötter, deras likgiltighet skapar likgiltiga väljare.

Och min likgiltighet försvarar och förstärker din likgiltighet. Och tvärtom. Din likgiltighet skapar min likgiltighet, gör att även jag ger upp.

Ibland förstår man att man inte är ensam upprörd över detta. På sin hemsida har Ali Esbati ett citat. "Att leva är att ta ställning. Jag hatar likgiltiga människor" /Antonio Gramsci

Men vi ska nog inte hata likgiltiga människor. Det handlar om människor som för att överleva skalar bort sitt engagemang för att orka engagera sig för det närmaste, familjen, karriären. Och även så är det nog med många politiker och etablerade tyckare, de orkar inte med alla gräsrötter. De har blivit likgiltiga för oss för att kunna överleva. Så vill jag se det. Andra tankar skrämmer för mycket. Alltså att de blivit likgiltiga av andra skäl. Även om det nog finns sådana skäl.

Men den fasansfulla likgiltigheten bör vi nog vara lika rädda för som vilken annan fruktansvärd sjukdom som helst. Vi ska hata sjukdomen men inte de sjuka.

Likgiltighet i sitt första stadie bedövar och skapar ett lugn som kan kännas bra, men när likgiltigheten får fortgå får den hela samhällen att gå under. Tony Judts ord klingar starkt:

Om vänstern ska tas på allvar igen måste den återfå talförmågan. Det finns anledning till vrede: växande ojämlikhet i välstånd och livschanser; orättvisor som skapas av klass- eller kastförhållanden; ekonomisk exploatering i hemmavid och i andra länder; korruption, pengar och privilegier som täpper till demokratins blodomlopp. Men nu räcker det inte längre med att identifiera "systemets" brister för att därefter dra sig tillbaka som Pontius Pilatus, två sina händer och kallt invänta följderna. Tidigare decenniers retoriska uppvisning med vägran att ta ansvar har inte gagnat vänstern.

Vi har tagit steget in i en era av otrygghet - ekonomisk otrygghet, fysisk otrygghet, politisk otrygghet. Att vi är i stort sett omedvetna därom ger ingen större tröst; det var få som år 1914 förutsåg att deras värld stod inför fullständigt sammanbrott och anade vilka ekonomiska och politiska katastrofer som skulle bli följden. Otrygghet föder rädsla. Och denna rädsla - för förändring, för tillbakagång, för främlingar och för en okänd värld - bryter ned det förtroende och den gemenskap som utgör grunden för det civila samhället.[Illa far landet, Tony Judt].

Och detta sönderfall börjar med likgiltighet. Din och min.

Din och min likgiltighet kan få värre följder än vad vi vill tro. Grekland kan visa sig vara ett första steg i något mycket värre än vad vi vill tro. Vem trodde skotten i Sarajevo skulle leda till det de ledde till?

Frågorna känns brännande aktuella. ”Kan vi göra något åt den fasa som heter mänsklig likgiltighet? Kommer det att finnas tillräckligt många obändiga ogräs som spränger asfalten? Har livets goda krafter tillräcklig styrka och makt?

Hur många obändiga ogräs kommer det att finnas kvar när likgiltighetens asfalt blir för tjock? När de framräckta solidariska händerna blir för få och när de som finns kvar börjar känna vanmakten komma och söker vilan i tystnaden? I likgiltigheten.

Hur ska då vänstern kunna återfå talförmågan? Hur ska då vänstern kunna visa att det är ett helt annat alternativ än det som regerar idag – det extremt nyliberala alternativet som äter upp oss alla i sin Grottes kvarn.

Och allt kan bero på just dig som läser det här. En hand till kan vara det som väger över till det positiva. Det kan vara just din hand.

Vilket ansvar du har!