Stefans blogg

Stefans blogg

Att sätta nya perspektiv på samhällsdebatten

Högerns politik bygger på dogmer och de blundar för all evidensbaserad forskning som numera finns för hur ett samhälle bör fungera. Nu när vi till exempel vet att det är bäst för ett samhälle med låga inkomstskillnader så låt oss då skapa ett sådant samhälle. Och som den ingenjör jag är så brinner jag ju för att vi ska skapa nyttigheter istället för att mäta allt i pengar.
Bloggen vill utifrån evidensbaserad forskning och respekt för demokratiska värden sätta nya perspektiv på samhällsdebatten men också hjälpa till att avslöja all den systematiska vilseledning som högern idag tyvärr ägnar sig åt.
Samt påverka vänstern att börja ta den ideologiska kampen för ett mer empatiskt och demokratiskt samhälle.
Mina favoriter bland politiker är Winston Churchill, Gunnar Sträng och Olof Palme.

Jag har ett kristet hopp. Inte för att det ser ut på samma självsäkra sätt som i min ungdom. Har man blivit lite äldre och hunnit bli något luttrad av livet så är inte så mycket självklart längre. Men en del saker lever kvar, som det här med att vi ska bry oss om våra medmänniskor och tala sanning, alltså såsom fakta dikterar.

Vill du kunna kommentera hör av dig på email så kontaktar jag dig.

Hur hoppar man på tåget?

Existentiellt - reflektionerPosted by Stefan Sigfried Wed, May 23, 2012 20:16:33

Jag fick ett email ”Jag läser nu en specialutgåva av Ny Tid i Göteborgsområdet .. ... Partiet skall förnya sig och lyssna till rörelsen ... så nu tycker jag att du skall ta plats ..

De söker en medlemspanel på c.a 10000 personer så snälla hoppa på tåget ...du behövs .. och material i form av din bok har du ju redan .. Vilken diskussion det kunde bli..

Jag minns när jag som rätt nybliven medlem den 30 oktober 2007 fick jag ett email som inbjöd till deltagande i socialdemokraternas Framtidsdagar på München-Bryggeriet. Jag blev så jätteglad, tänka sig att jag skulle få vara med där! Kanske hade någon läst mina tankar om alla mina idéer som jag skickat ut? Att jag fick hoppa på tåget!

Dagen därpå fick jag ett mail med information om att ”Mejlet var avsett för redan anmälda deltagare. Tyvärr har det gått ut till fel mejllista . . ” Jag var inte inbjuden. Någon hade väl dragit i nödbromsen, inte kan man riskera att vilket kreti och pleti som helst kommer in och förnyar partiet. Inte blev det något med rådslaget heller.

Efter det har det varit mycket av bloggande, bokskrivande, annat skrivande, utskick av email och brev, försök att starta rörelser som Gräsrötter för att återta hjärtat i politiken och satsat tusentals egna kronor som jag inte längre har.

Resultat: Att jag har fått en god vän, Håkan, som hjäpt till på ett fantastiskt sätt, några uppmuntrande ord och då och så faktiskt – vilket jag härmed uttrycker min stora tacksamhet för – en del som faktiskt skänkt riktiga pengar för att boken ska kunna skickas till andra.

Det räcker ju för att man ska orka kämpa vidare.

Utom i de dystra stunderna då man börjar undra om alla dessa år som lett till detta resultat kanske är ett tecken på att man inte är seriös? De dystra stunderna är legio så jag ska bara ge ett exempel. Man frågar om den första boken man skickat kommit fram och så får man ett email (efter att man kanske skickat 10-20 email under några månader som inte besvarats) där det står:

hej!

Jag har inte fått någon bok, möjligt att jag inte hann hämta ut den på posten.

Skicka igen.

Och så skickar man boken igen men den boken verkar också försvinna. Visst, det har ju hänt så många gånger att man förstår att det är normalt, men misstanken om att man inte upplevs som seriös, eller kanske till och med som tillhörande kreti och pleti är ju svår att springa ifrån. Denna tanke kom åter till mig för ett tag sedan då jag faktiskt fick träffa en av dom – bland de som är inne – som fått boken. Han var väldigt öppen. ”Du vet när någon skickar en tjock bok som han själv skrivit och tryckt upp så undrar man ju lite. Det finns ju så mycket oseriöst där ute.

Och ännu värre blir det ju om man börjar se marknadsmässigt på det. Fler års hårt arbete och kostnader som måste ha gått över 10’000 kr vid det här laget och så har vi fått cirka 1’400 kr i skänkta pengar (för att sprida boken - inte till mig!) och en del spridda applåder – se citatet ovan – och så Håkan som strong supporter. Fast Håkan har nu så mycket att göra så han hinner inte engagera sig så mycket längre.

Ja, kan det möjligen vara ett tecken på att det man kämpar för är totalt utan marknadsvärde? Om folk inte vill betala mer än spridda applåder någon gång då och då så är kanske produkten helt enkelt inte värd mer? Man tror så gärna själv att det man håller på med är viktigt. Ja jätteviktigt men till slut så tränger ju verkligheten på sig också. De kanske bara är snälla? Om det du höll på med faktiskt var viktigt så skulle väl folk välja att betala mer än några snälla ord ibland? Alltså engagera sig för saken? Att hjälpa till rent konkret och praktiskt, alltså inte bara ibland säga ett snällt ord?

Hur får man andra att hoppa på tåget så att säga? De kanske inte vill för de har bättre sunt förnuft än du och ser klart, de ser att vad det du håller på med inte är värt någon större insats. En rätt hisnande otrevlig tanke, alla dessa år och man har arbetat . .. . nej. Stäng tanken.

Det måste naturligtvis handla om att man inte är seriös. Saken man kämpar på är värd priset men andra förstår det inte för man är inte seriös. Så måste det vara! Där har vi lösningen! Man måste bli seriös och då kommer folk att vilja hoppa på tåget! Då kommer de att lägga ner flera timmar varje vecka på att sprida kunskap om boken (Alltså den här)

kommer folk att skänka pengar och hjälpa till med att få boken recenserad i tidningar. Då kommer folk att starta studiegrupper kring boken. Då kommer de villiga hjälpande händerna att komma för man är ju seriös! Framförallt kommer boken - den politiska boken - att köpas och läsas för folk känner att den kan bidra till en förändring, att vi ska bygga ett empatiskt samhälle istället för dagens frätande människoätande samhälle.

Så skönt det skulle bli, då kunde man ta ett steg tillbaka och titta på det framrusande förändringståget mot det empatiska samhället. Visst lite blogginlägg, kanske några artiklar i tidningar skulle det gärna få bli och så där om en 5-10 år kanske möjligen en ny bok om tåget inte verkar tuffa på ordentligt. Men det skulle finnas massor av människor som hjälpte till så man själv kunde ta det lite lugnare med kampen. Framförallt inte känna sig så ensam. Framförallt inte hela tiden ansättas av tvivlet. Tvivlet som viskar att det man gör är bortkastat. Att man bara lurar sig självt.

Seriös kan man bli på många sätt har jag förstått. Mina möjligheter att ställa upp i diverse Robinson program eller etablera mig som artist eller skådespelare känns ju rätt små. Men en roman borde man ju kunna skriva på ett halvår. Jag gillar ju att skriva och skrivit har jag gjort hela mitt liv. Så nu har jag till och från - mest ifrån - hållit på med en roman i två år. Halvårsgissningen stämde alltså – bara att det alltid verkar vara ett halvår kvar. Det är ju visserligen svårt att få en roman publicerad men jag tror inte det är omöjligt på samma sätt som det är omöjligt att hoppa på det politiska tåget.

Så om ett halvår plus tiden för att få romanen publicerad ska det väl äntligen gå att hoppa på tåget!