Stefans blogg

Stefans blogg

Att sätta nya perspektiv på samhällsdebatten

Högerns politik bygger på dogmer och de blundar för all evidensbaserad forskning som numera finns för hur ett samhälle bör fungera. Nu när vi till exempel vet att det är bäst för ett samhälle med låga inkomstskillnader så låt oss då skapa ett sådant samhälle. Och som den ingenjör jag är så brinner jag ju för att vi ska skapa nyttigheter istället för att mäta allt i pengar.
Bloggen vill utifrån evidensbaserad forskning och respekt för demokratiska värden sätta nya perspektiv på samhällsdebatten men också hjälpa till att avslöja all den systematiska vilseledning som högern idag tyvärr ägnar sig åt.
Samt påverka vänstern att börja ta den ideologiska kampen för ett mer empatiskt och demokratiskt samhälle.
Mina favoriter bland politiker är Winston Churchill, Gunnar Sträng och Olof Palme.

Jag har ett kristet hopp. Inte för att det ser ut på samma självsäkra sätt som i min ungdom. Har man blivit lite äldre och hunnit bli något luttrad av livet så är inte så mycket självklart längre. Men en del saker lever kvar, som det här med att vi ska bry oss om våra medmänniskor och tala sanning, alltså såsom fakta dikterar.

Vill du kunna kommentera hör av dig på email så kontaktar jag dig.

Obama och vi

PolitikPosted by Stefan Sigfried Sun, October 07, 2012 18:28:00

Jag tror svaret på Obamas dåliga insats kan sökas djupare än vad Peter Wolodarskis gör i sin krönika ”Kvällen då Obama gav tokhögern en chans". Det handlar kanske inte om trötthet eller om att han vara dåligt förberedd.

Jag tror att Obama ville vara kompis medan Romney ville slåss.

Vi inom vänstern vill att vi alla ska vara kompisar. Du är bra och jag är bra. Mysigt.

När jag ville ha med Carin Jämtins kommentar ”De ljuger om Förbifarten, de ljuger om spårvagnarna och om flera andra saker på sina affischer. De ljuger om allt utom rut. Det vill vi avskaffa. Men i övrigt ljuger de” Apropå moderaternas valaffischer 2010 i en artikel så blev det blankt nej med förklaringen ”Vi ska inte dissa moderaterna utan tala om på vilket sätt vår politik är bättre.”

Varför? Den forskning som bla professor George Lakoff gjort visar att väljare tenderar att antingen utgå från gruppens eller individens perspektiv. Alltså om det gemensamma eller att vi ska stå på egna ben ska vara det som lägger grunden när vi bygger ett samhälle.

Om två personer då går in i en diskussion och den ena har gemensamhetens perspektiv och den andra utgår från att det minsann gäller att stå på sina egna ben? Ja, då blir det ju så att den ena vill vara kompis – ge och ta, du och jag, tillsammans – och den andra vill slåss.

För är det inte så det är? Vi inom vänstern vill att alla ska vara med som Mona Sahlin sa och vi värjer oss mot tanken på att vi är olika slags grupper. Men högern verkar inte ha någon svårighet att dela in oss i olika grupper som skiljer sig väsentligt åt. Ta hur Romney gör med amerikanska folket som delas in i två grupper: de som bidrar till landets välmående och de som latar sig – de senare i en videoinspelning till och med definierade till 47 procent.

Men för oss inom vänstern kan vi helt inte fatta att när vi sträcker fram vår hand med inbjudan till samarbete så ser högern detta bara som en chans att utnyttja oss för att öka sina chanser att vinna.

Obama ser alltså helt enkelt annorlunda på debatten. För honom vinner han debatten om det blir ett slags kamratskap där vi tillsammans som vänner i en objektiv och inkluderande debatt kommer fram till intressanta slutsatser. Obama tycker han har vunnit om vi är kompisar efter diskussionen. För Romney handlar det om att vinna och då måste man vara aktiv och avancera, leta blottor i fiendens försvar och maximalt utnyttja detta.

Och detta är inget fenomen som är begränsat till USA. I min lokaltidning Mitt i Kista 2/10-2012 berättas att socialsekreterare inte har pengar så de kan följa lagen. Kommentaren från (S) var att det är konstigt och ”förstår han (Bo Sundin) inte allvaret. . . ” Man låter högerns samhällsomvandling ske utan större protest. Istället blir det en blyg undring.

Och det är ju inget nytt, denna undrande inställning. I min bok tar jag upp flera sådana här undringar i kapitlet ”Vaffö gö di på detta viset?”. Här är ett smakprov:

I partiledardebatten i Agenda den 7 oktober 2007 sa Mona Sahlin till Reinfeldt:

Jag kan hålla med dig om det du sa i början. Det finns inget som är så viktigt för att bygga ett samhälle starkt och rättvist som att människor har arbete. Och det finns ingen uppgift som är så viktig för samhället och staten som försöka bidra till och hjälpa människor till det. Och då är frågan varför skiljer då analysen så oerhört mycket mellan dig och mig?

Problematiken för oss inom vänstern blir då att historien tyvärr visar att det är just genom att vara aktiv och avancera, leta blottor i fiendens försvar och maximalt utnyttja detta som man faktiskt vinner.

Kan vi inte lära oss slåss för att vinna kommer vi att förlora igen. Tyvärr sitter detta hårt hos oss. När jag påpekade för en som är med i vår email lista att vi inte lär vinna nästa val på att prata om kulturpolitik. Ja, jag frågade honom om han trodde Reinfeldt vunnit på det sättet så blev han så putt att han inte ville vara med i vår emailista längre.

Tanken att vi faktiskt måste vinna valet för att kunna påverka går helt enkelt inte fram. Vi vill snacka sakpolitik. Inget annat.

Se även Waldorfskolor och sånt