Stefans blogg

Stefans blogg

Att sätta nya perspektiv på samhällsdebatten

Högerns politik bygger på dogmer och de blundar för all evidensbaserad forskning som numera finns för hur ett samhälle bör fungera. Nu när vi till exempel vet att det är bäst för ett samhälle med låga inkomstskillnader så låt oss då skapa ett sådant samhälle. Och som den ingenjör jag är så brinner jag ju för att vi ska skapa nyttigheter istället för att mäta allt i pengar.
Bloggen vill utifrån evidensbaserad forskning och respekt för demokratiska värden sätta nya perspektiv på samhällsdebatten men också hjälpa till att avslöja all den systematiska vilseledning som högern idag tyvärr ägnar sig åt.
Samt påverka vänstern att börja ta den ideologiska kampen för ett mer empatiskt och demokratiskt samhälle.
Mina favoriter bland politiker är Winston Churchill, Gunnar Sträng och Olof Palme.

Jag har ett kristet hopp. Inte för att det ser ut på samma självsäkra sätt som i min ungdom. Har man blivit lite äldre och hunnit bli något luttrad av livet så är inte så mycket självklart längre. Men en del saker lever kvar, som det här med att vi ska bry oss om våra medmänniskor och tala sanning, alltså såsom fakta dikterar.

Vill du kunna kommentera hör av dig på email så kontaktar jag dig.

-Jag ser ingen ljusning alls ärligt talat

PolitikPosted by Stefan Sigfried Tue, June 19, 2012 22:14:28

Idag när jag hämtade min dotter sprudlade hon av liv och upptäckar glädje. Hon är åtta år och håller på att upptäcka världen. Pappa vet du att ”min” kommer av minuter? Ansiktet sken, kroppen utryckte och händerna viftade som om hon var en äkta fransk eller italiensk tjej. ”Min” uuuuuuuuuuuuuuuuter!

Så kan vi läsa om Maria som vid 33 års ålder säger så här:

Maria har sökt massor av jobb, och inte ens städjobb lyckas hon få, säger hon. Hon har tappat tron på alla grekiska politiker.

-Situationen är mycket svår och jag tvivlar på om den kan lösas. Inte ens kommande generationer har någon framtid, säger Maria.

-Jag ser ingen ljusning alls ärligt talat.”

Och jag kan inte låta bli att undra hur det ska bli när min tös blivit 33 år. Ska inte hon heller se någon ljusning alls då? Ska hon också säga ”-Jag ser ingen ljusning alls ärligt talat.”?

När andra världskriget tog slut så hade man lärt sig något av det elände och kaos som följde efter första världskriget. Man hade förstått att man inte kunde straffa ett land med orimliga regler och orimliga krav på kompensationer. Man hade sett hur detta ledde till kaos, inflation, arbetslöshet och misär för människor. Många förlorade allt de hade och levde utan hopp. De såg ingen ljusning.

Men människor kan inte leva utan hopp. Så det kom en som gav dem stort hopp och stoltheten tillbaka. Han gjorde det effektivt på många sätt. Han hette Adolf Hitler.

En stark man skulle fixa det! Och inte bara han. Man fick många diktaturer efter första världskriget.

Framtiden tycktes öppen för diktaturerna. Inte ens efter att de allierade 1945 gått segrande ur kriget glömdes oron bort. Depressionen och fascismen levde kvar i minnet. Den angelägna frågan var inte hur man skulle fira en storartad seger och återvända till den gamla vanliga tillvaron, utan hur man skulle bära sig åt för att skapa garantier som förhindrade att det som skett under åren 1914-1945 någonsin upprepades. Det var Maynard Keynes som mer än någon annan ägnade sig åt att bemöta denna utmaning.” [Illa fara landet, Tony Judt]

Det var därför man efter andra världskriget förstått att man inte kan sparka på den som ligger ner utan att man måste sträcka fram en hjälpande hand. Den hjälpande handen hette Marshall planen som var ekonomiska bidrag till återuppbyggnad.

Detta är något som vi inom socialdemokratin förr förstod. Ur min bok:

Olof Palme sa när han beskrev Gunnar Sträng: ”Sträng har vad han själv betecknar som en realistisk människouppfattning. Människor är skröpliga käril. Man får inte ställa för stora krav på dem.” Eller som Per Albin som menade att ”. . . den hårt behandlade känner sig utstött och den utstötte behärskas av känslor, som icke kunna vara kärlekens.” Därför är den vänliga hjälpande handen grunden i välfärdsstaten, det starka samhället som Tage Erlander pratade om.

Men den hjälpande handen känns idag långt borta när man hör alla dessa krav på länder som råkat ut för en blåsning som Grekland. (Se även Greklands sak är vår!)

En gång fanns en fantastisk dröm för det Svenska samhället. Och drömmen blev till stor delar förverkligad innan högertänket kom in i (S).

"Det är här icke frågan om den enes bröd och den andres död, utom om allas rätt att leva och verka under tryggare förhållanden, befriade från tryckande ekonomiska bekymmer, från oro för morgondagen och ålderdomen, med tillgång till det materiella välstånd och det kulturella gods, som ett arbetande och välorganiserat samhälle med rättvis fördelning bör kunna bjuda sin medlemmar. . . . . . Skulle det till äventyrs bli tvist om ordningen borde man ha ett tillfyllest rättesnöre i principen: de sämst ställda först, vilket är den demokratiska principen i motsats till den som länge bestämt i svensk politik till fåtalets båtnad och privilegiernas skydd." [Per Albin Hansson, 1 maj 1930.]

Idag borde vi försöka förverkliga den drömmen för hela Europa! Men idag är tunna sossar ointresserade och många andra också. I jakten på karriären och den senaste TV serien hamnar många av oss väldigt nära Den fasa som heter mänsklig likgiltighet.

Det som idag förstör i Sverige och runtom i hela världen är rätt och slätt högervridningen; Att Keynes är ute trots att han är mer högaktuell än någonsin. Vi borde omfamna Keynes insikter men vara mycket rädda för den nya extrema liberala politiken för vi ser ju vart den leder!

Att ändra på det är dock inte lätt. Toppen är väl förskansad bakom tjocka murar av ickelyssnande. De har förskansat sig bakom Den demokratiska fasaden.

Och gräsrötterna inom (S) som vill förändring är för få, för oorganiserade och Alltför gosiga sossar. Vi förstår inte stridens fundamenta, alltså hur striden måste föras. Där är vi i bästa fall amatörer, men vanligen helt oförstående och helt utan insikt.

Jag vill inte att något enda av mina barn en gång ska säga ” -Jag ser ingen ljusning alls ärligt talat.

Vill du det? Om inte så se då till att bli mer aktiv!

Elbilar - revisited

PolitikPosted by Stefan Sigfried Thu, June 14, 2012 22:56:03

Det verkar som om Saab kommer att börja tillverka elbilar.

Och det är ju glädjande. Men elbilen har många fiender. Elbilen har nämligen två grava problem:

1) Den förbrukar vare sig bensin eller diesel så oljeindustrin får sälja mindre och då minskar deras vinst.

2) Den har få rörliga delar som slits ut (tändstift, luftfilter, oljefilter, avgassystem osv) så det behövs inte mycket service eller försäljning av reservdelar. (Inga oljebyten heller vilket ju också drabbar oljeindustrin.) Och det minskar vinsten för bilindustrin.

Detta är mycket allvarliga problem som vi alla vet för utan stora vinster så går det inte att överleva. Problemet liknar det med glödlampan. När den började hålla för länge så skred visa människor raskt till aktion och såg till att den inte höll för länge. (Se gärna filmen glödlampskonspirationen. där problemet diskuteras och flera liknande problemområden som nylonstrumpor som höll för bra, skrivare som skriver ut för länge utan att gå sönder osv osv)

I USA gjorde man misstaget att ta fram elbilen EV1. Den blev snart mycket populär men produktionen var begränsad för det var mest ett ”test.” Och när testtiden gick ut ville bilindustrin självklart inte längre ha den. De som fått leasa bilen slogs med näbbar och klor för att få behålla sina exemplar men det hjälpte inte, den skulle dras in och förstöras. Historien finns dokumenterad i en film Who killed the electric car?

Istället för EV1 tror jag man tog fram Hummern tror jag det var, en stor bil som drar mycket bensin och har många rörliga delar. Den ger bra vinst den!

För de som eventuellt undrar om detta hänvisar jag till Susan George: Här kort sammanfattat från min bok:

Det som närmast liknar det Susan George kallar för The Davos class; Människor som har gemensamma klassintressen och som tjänar våldsamt på status quo. Ett slags välklädda rovdjur som tänker på vinst nu och struntar i långsiktiga intressen.

Status quo, att inte ändra på oljeindustrins och bilindustrins strukturer alltså. Det är väl därför man satsar så hårt på hybridbilar som går både på el och bensin. Då får man sälja bensin och diesel (så oljeindustrin kan fortsätta tjäna pengar på nu mycket höga priser) och med all gammal teknologi för explosionsmotorn plus ny teknik kan man ju hoppas på att man kan sälja mycket reservdelar även i framtiden.

En renodlad elbil är däremot som sagt ett bekymmer (utom för konsumenten som älskar den) så det ser dystert ut. De som kontrollerar marknaden vill helt enkelt inte ha den. Vi får se om de kan stoppa Saabs planer som de gjorde med EV1.

Läget skulle dock kunna ändras drastiskt om (S) plötsligt fick för sig att börja föra en klassisk socialdemokratisk bygga Sverige politik igen. Men det är knappast troligt. (S) idag är en betongsocialdemokrati som absolut inte vill lyssna till nya idéer. Speciellt inte från gräsrötter. Jag vet för jag bloggade nämligen rätt flitigt på Sosserian om elbilar. Den 30 april 2008 skrev jag bland annat:

”om samma batteriteknik användes för bilar som bärbara datorer så skulle räckvidden kunna bli en "300 miles per charge" (nästan 50 mil).

En liten satsning från staten skulle kunna ge oss en ny bilindustri som skulle kunna bli större än både Volvo och Saab om några decennier - framtidens jobb!

Och jag återkom den 29 maj 2008, den 12 december 2008, den 26 januari 2009 , , ,

Jag tror jag skrev till Mona om det här men kanske jag missade det. Fast Mona sa ju "för vi ska kunna älska bilen men hata bensinen!" så det var ju en miss i så fall.

Sedan när Håkan blev partiledare och jag trodde det skulle bli en förändring så skrev jag till honom flera gånger. Och när han försvann så skrev jag 2012-02-02 till Stefan Löfven ” . . . framtiden behöver elbilar och nya former av kollektiva transportmedel. Saabs kompetens skulle kunna skapa detta åt oss och lägga grunder för ny viktig industri. Varför kan man så lätt rädda banker för milliarder men inte tänka den klassiska socialdemokratiska tanken att tillsammans med industrin, forskare och folket bygga framtiden? Det vi gjorde med kärnkraft, stridsflygplan, AXE växlar och så vidare. Tänk vilken möjlighet att visa på vad klassisk socialdemokratisk politik kan åstadkomma som Saab skulle kunna bli!

I flera brev förra året tog jag upp Saab i brev till Håkan Juholt. Jag bifogar sist i detta brev ett utdrag ur ett av breven jag skrev till Håkan Juholt."

Och så här skrev jag alltså till Håkan:

"Saab

Saab ska inte hålla på med bensindrivna bilar! Om de ska tillverka bilar så ska det vara elbilar. Och helst ska de ju också syssla med framtidsteknik som modern balkspårtrafik – se nedan.

Marknaden kan inte ensam lösa Saabs problem men det går tillsammans med samhället där vi genom skattesubventioner, initiativ och regler banar vägen för elbilar och balktrafik. Tillsammans med universitet, skolor, industri, facket, politiker, ingenjörer och arbetare lägger vi upp en strategi och en vision för ett elbils och balktrafikssamhälle! Det vore något det! Saab skulle praktiskt kunna användas för att visa skillnaden mellan högerns döda politik och vad vi kan åstadkomma med en klassisk socialdemokratisk politik! Alltså, när vi samverkar där politiken gör det möjligt för en ny teknik att komma fram. Det var så vi byggde Sverige, det är så vi måste bygga framtidens Sverige.

(Självklart tar jag upp det här i min bok också)

Så skulle man möjligen kunna hoppas på en motion om detta till (S) partikongressen 3-7 april 2013 i Göteborg?

Snälla någon? Tänk om vi kunde sluta låta de som kontrollerar marknaden styra och istället låt det bli bra för oss vanliga medelsvenssons?

Som det var förr. När (S) ville bygga vårt land. Innan man istället började drömma om att göra miljonvinster för sig själv och kunna köpa sin egen Lamborghini.

Den religiösa politiken

Existentiellt - reflektionerPosted by Stefan Sigfried Wed, June 06, 2012 15:32:56

Titta på det här:

Reinfeldt förnedras utav smart kvinna

Här ansätts Reinfeldt väldigt hårt. Konsekvenserna av deras politik avslöjas obarmhärtigt. Och många av oss tycker inslaget är jättebra. Och vi tror gärna det är poängen – att det är ett bra inslag som avslöjar alliansen.

Men det är inte det som är den väsentliga poängen.

För visar Reinfeldt några tecken på ånger? Kommer löften om systemförändringar? Finns överhuvudtaget några tecken på att Reinfeldt påverkats? Att han ändrat ståndpunkt?

Nej, trots hård vind går Reinfeldt ur stormen opåverkad. Det är det som är poängen. Och det är här det religiösa i dagens politik kommer in som varje person som pratat med personer i sekter lätt förstår. Det man säger påverkar inte. Ett trossystem av sektkaraktär förändras inte av det som händer i verkligheten – alltså av evidensbaserat, empiriskt dragna erfarenheter. Det spelar ingen roll vilka starka argument man har, hur logiskt och klart man uttrycker sig. Inget påverkar den som är fast i ett sådant trossystem.

Men detta har många av oss svårt att ta till sig. När vi inte påverkar tror vi det är våra argument som det är fel på. Men det är inga fel på argumenten. Felet ligger i att vi tror att den rationella diskussionen kan föra oss framåt när vi möter ett trossystem.

Jag var nyligen på ett informellt möte med pratglada sossar och det var ingen ände på hur vackert, utförligt och passionerat man pratade om hur man ville ha samhället. Och det var ju trevligt men ingen verkade förstå är att det finns ingen automatik mellan att presentera något i vackra termer och att folk ska ta till sig det. Det blir inget ”köp” om vi har att göra med ett trossystem. Och det är det det handlar om. Det är lite som i min ungdom när jag hörde ägare av Saab diskutera med de som körde Volvo. Var det en Saab älskare gick det inte att får denne ens att tänka tanken att han/hon skulle byta till Volvo och tvärtom. Fast när det blir politik handlar det om övertygelser uttryckta i turbo.

Man kommer onekligen att tänka på Stellan Skarsgård:

. Varför säljer man då ut om det är en dålig affär för Sverige? Det är inte för att göra en bra affär. Det är för en idé, en princip, en dogm. . . .

för det är en dogm, det är en trossats lika hård och viktig som vilken trossats i vilken religion som helst.

[Stellan Skarsgård på rödgrön dag i Kungsträdgården]

Så ett möte där folk som det sades ”känner den politiska saven stiga” kan vara trevligt men det skapar ingen kunskap om hur vi når målet eftersom det underförstått är så att man tror att de vackert och passionerat målade bilderna i sig är tillräckliga för att övertyga. Ingen analys om hur vi ska nå målet behövs då känner man.

Fast en sådan analys behövs och är just det som gett högern segrar. För högern vann inte vare sig 2006 eller 2010 för att vår sakpolitik var sämre. Högern vann på att de hade gjort sitt hemarbete, gjort sin analys om hur man kan få väljare att rösta på dom. Satsat på sin propagandamaskin.

Och säger man ett sådant ord som "propagandamaskin" går folk ofta upp i taket och säger bestämt att så ska vi inte göra! Snabbstopp i tänkandet. Känslan blir stark, det låser sig och så vill man inte tänka mer - precis som om lösningen är att göra som strutsen och sätta huvudet i ett hål i marken. Vi ska ju inte göra som högern men vi måste kunna tänka och se det fula spelet. Och desarmera det. Vi ska inte göra bomber men vi måste lära oss att desarmera dom.

Ibland undrar jag om det är så att det som folk primärt är ute efter är inte att skapa förändringar utan det man vill är att få uttrycka sina idéer, sin frustration och så att säga prata av sig. När man väl utförligt och välformulerat fått uttrycka sig så finns det ingen energi över för att det också ska bli fråga om konkreta handlingar. Steget till handling uteblir för behovet är borta tills nästa gång man känner att man behöver prata av sig osv. Men det är bara om vi handlar som vi kan påverka och så är vi tillbaka i mitt inlägg Stormvarning Löfven!

Analys och tänkande för att förstå hur man vinner väljare är högerns livsblod. Det de lever utifrån varje dag. Hos oss verkar det vara väldigt tunnsått med sådant. Många har till exempel sagt att min bok är viktig, ja en del säger att den är jätteviktig.

Men var finns de som läser den och sedan vill hjälpa till att sprida den? De finns knappt. Ljuger man då när man säger att man tycker boken är viktig? Jag tror inte det. Just då när man säger det tycker man säkert att den är viktig men det blir aldrig någon koppling till handling som skulle kunna visa rent konkret att den var viktig. För man ser den inte som viktig efter att man har målat upp sina vackra bilder om hur ett (S) samhälle skulle kunna bli för de bilderna känns då så övertygande att man tror att andra också självklart ska nappa på dom bilderna. Då behöver man trots allt inte läsa min eller andra böcker.

Målet är klart och vacket uppmålat, låt oss bara då gå mot det tycks man mena. Att verkligheten är mycket lurigare än så och att den egna bilden man har i sitt huvud inte automatiskt lockar andra verkar man inte riktigt vilja förstå. Förstå att väljare kan manipuleras genom avancerade propagandamaskiner som ligger hästlängder före det som skrämde Tage Erlander.

I dag gäller det att skapa garantier för att medborgarna fattar sina beslut på grundval av en allsidig diskussion och inte under beroende av den moderna reklamteknikens hänsynslöst utnyttjade propagandaresurser.” [Tage Erlanders memoarer. Del 1949-1954, sid 332]

Ibland känns naiviteten hos en del skrämmande stor som när jag fick ett email där man bad mig om att snälla du gå med i den här satsningen som sossar gör. (S) skulle ha en panel på 10'000 personer. Att det liksom bara var att säga ja så fick man påverka! Vilken värld lever en sådan person i egentligen? (Se Hur hoppar man på tåget?)

Vi är för gosiga helt enkelt. Alltför gosiga sossar!

Den demokratiska fasaden

PolitikPosted by Stefan Sigfried Wed, May 30, 2012 15:53:29

I vår grundlag sägs det att "All offentlig makt i Sverige utgår från folket." Det är alltså detta som är det primära. Man kan faktiskt säga att detta att vi valt att rösta är det tekniska sättet vi valt för att realisera ett system där folkviljan får råda. Att vi har val och att vi röstar är alltså i sig inte beviset på att vi har en fungerande demokrati.

Men idag finns en klar tendens att vi kortsluter tänkandet just så: Får folk välja sina politiker i fria val då och då så har vi demokrati och då innebär detta att de beslut som fattas av de valda blir demokratiskt fattade beslut för vi har ju demokrati. Det blir som ett cirkelbevis som döljer att demokratin ska fungera så att folkviljan får råda. Det blir mer och mer som en demokratins täckmantel varunder man kan göra som man själv vill.

Att gömma ett förtryckande system - de verkliga maktstrukturerna – bakom en demokratisk fasad är ju inget nytt. I Östtyskland byggde man upp fasaden genom att kalla sig för Tyska demokratiska republiken och genom att ha val där man fick rösta.

Ett mer aktuellt exempel är Azerbadzjan där regimen enligt Sveriges fd ambassadör i Azerbadzjan, Hans Gunnar Adén är oerhört duktig på att slå dunster i ögonen på västerlänningar. Och många av oss tycker nog att Reinfeldt & Co är oerhört duktiga på att slå dunster i svenska väljare om att de står för välfärd, är ett genuint arbetareparti och så vidare fast de ju i praktiken kört högerpolitiken att sänka skatterna till förmån för de mest rika. Helt i strid med det Per Albin sa ”principen: de sämst ställda först, vilket är den demokratiska principen i motsats till den som länge bestämt i svensk politik till fåtalets båtnad och privilegiernas skydd."

Tendensen att gå från en representativ demokrati där våra folkvalda ska representera folkviljan till att bli en alltmer manipulativ affär där vi styrs ovanifrån och där förmyndarmentaliteten florerar märks alltså även i Sverige.

Att demokratin haltar mer och mer även i Sverige märks genom att många väljare tycker att det är meningslöst att rösta för det spelar ju ingen roll. Och det här problemet ökar. Typiskt är då att många politiker ser problemet som att färre röstar. Att de ser det så beror på att deras rätt att ses som demokratiska politiker ju grundar sig på att folk går och röstar. Är det få som röstar så blir det ett misstroende mot systemet och då också mot politikerna. Medan ett högt valdeltagandet är beviset på att vi har en fungerande demokrati och det beviset bekräftar sedan politikernas rätt att fatta sina beslut.

Men varför inte se problemet från det andra hållet? Man tvekar eller struntar i att rösta för att man har börjat förstå att röstandet inte att det ger möjlighet att påverka. Folkviljan företräds dåligt och då förlorar folk lusten att rösta. Att folkviljan ska företrädas är ju själva kärnan i demokratin.

De gamle förstod saken väl. ”Den demokratiska styrelsen måste nämligen bygga på förtroendet, det allmänna förtroendet, det ömsesidiga förtroendet, folkets tillit. För diktaturen ligger saken annorlunda till. Den behöver icke så mycket fråga efter vad folk tänker och tycker.” [Per Albin Hansson. Malmö 24 aug 1935]"

När det idag blir alltmer av en uppifrån-och-ner förmyndaraktig demokrati istället för en nerifrån-och-upp lyssnande demokrati så suddas det demokratiska ut och vi börjar närma oss en diktatur.

Det är alltså en slags vanföreställning att vi antingen har demokrati eller icke-demokrati, en diktatur. I verkligheten ligger alla länder emellan den perfekta demokratin och den totala diktaturen. Inte ens en diktatur kan ju i praktiken helt strunta i vad folk tycker. De måste lyssna om än så lite. Ta Nord-Korea till exempel där man nu infört rätten att driva små företag. Inte ens en så hård järndiktatur kan alltså helt strunta i att lyssna.

Ett sätt att lösa upp den här knuten vore om om vi kunde mäta hur väl demokratin fungerar. Den totala diktaturen - som alltså knappast finns - skulle få 0 poäng och den perfekta demokratin - som knappast heller finns - skulle få säg 1'000 eller 10'000 poäng.

Ett demokratimått skulle vi kunna få genom att fråga folket. Det är ju folket vi ska fråga inte politikerna! Det enklaste vore väl att ha formulär med standardiserade frågor där folk får indikera hur väl man uppnått olika inflytande, frihets- och välstånds-aspekter i ett land. Genast kommer några insikter:

Alla länder har någon form av demokratisk kvalitet. Det kan naturligtvis vara ett mycket lågt värde för en del länder som i exemplet med Nord-Korea ovan.

Det torde alltid vara möjligt att förbättra kvaliteten på en demokrati eftersom väl knappast något land kommer att få maxpoängen på en skala vi valt på säg 0 till 1000 poäng eller 0 till 10’000 poäng.

Flera fördelar blir också genast uppenbara:

1. Vi skulle få ett mått på hur bra vår demokrati är och undvika förenklingen om att vi har demokrati eller vi har inte demokrati.

2. Vi skulle kunna mäta hur förändringar av de tekniska systemen vi valt för att förverkliga demokratin skulle påverka kvaliteten på demokratin. Hur skulle exempelvis utökad rösträtt via internet påverka den demokratiska kvaliteten?

3. Vi skulle kunna se om politiska beslut som fattas ökar eller minskar kvaliteten. Exempelvis skulle beslut som politiker fattar mot folkviljan då inte kunna slinka undan lika rätt för de skulle ge ett spår i form av minskad kvalitet. Flera trender skulle också synas tydligt:

4. Vi skulle kunna se om demokratins kvalitet ökar eller minskar med tiden.

5. Vi skulle kunna jämföra vår demokrati med demokratin i andra länder.

Att en sådan mätning aldrig kan bli absolut och exakt spelar ingen roll så länge den upplevs som att den pekar åt rätt håll. Vi skulle ju också kunna tillåta flera olika sätt att mäta på. I ett dokument jag skrev på för ett antal år sedan kallat för Resonemang om demokrati definierade jag fyra principer för hur en demokrati ska fungera. Och jag sa att om vi vill mäta kvaliteten på en demokrati så kan vi ju utgående från de fyra principerna mäta på minst två sätt:

• Vi väljer att mäta i vad mån vi upplever att vi får frihet och välstånd (inklusive skydd). Vi låter alltså den första principen vara vägledande för denna kvalitetsmätning. Eller,

• Så mäter vi på alla fyra principerna

Det skulle ju då kunna vara Sigfrieds kvalitetsmått på demokratin. smiley

Men andra sätt skulle ju också kunna användas och här ser vi ytterligare en viktig fördel med att försöka mäta kvaliteten på en demokrati och det är att den skulle starta en diskussion om vad demokrati är och vad vi vill med den och vårt samhälle.

Bara det faktum att vi börjar försöka mäta leder oss alltså in på intressanta diskussionsområden och jag är övertygad om att många av socialdemokratins hjärtefrågor skulle kunna lyftas fram genom en sådan diskussion.

Om du är intresserad av mitt dokument Resonemang om demokrati - En debatt och idé bok om demokratins överlevnad skickar jag gärna den som en .pdf fil.

Alltför gosiga sossar

PolitikPosted by Stefan Sigfried Sat, May 26, 2012 17:33:52

Alltför många sossar tror det har med vår sakpolitik att göra när vi förlorar. Men se, det är inte på dålig sakpolitik som vi förlorar utan på grund av annat. En sak som vi delar med många andra är att vi visserligen lätt kan börja engagera oss för sådant som ligger i vår närzon som jag bloggade om i Waldorfskolor och sånt men när det gäller att koppla till exempel nerskärningar till alliansens systemomvandling blir det sämre ställt. Och då blir det inte att vi ägnar så mycket tid åt att gå till roten av det onda - alltså lägga ner tid och energi på att få en annan regering. Den lokala kampen får ta all eller det mesta av vår tid och energi.

Ett annat krokben som gjort att vi missat många chanser och tappat i farten är att vi gillar att sitta på rumpan som åskådare och förvänta oss att väljaren (äntligen) ska förstå av sig själv att vänstern har den bästa politiken. Någon sådan automatik tror inte högern på så de agerar och det gör i praktiken stor skillnad och så vinner högern trots en urusel politik. (Se även Stormvarning Löfven!)

Ett annat krokben är när vi låter känslan göra att vi snubblar så vi inte förstår att tänka strategiskt och taktiskt. (Se även Att vilja vinna val.)

Ett fjärde problem som jag tänkte ta upp här är att sossar är så snälla och goa. Hur kan nu detta vara ett problem? Jo, vi tror att alla andra nog (innerst inne) tycker som vi, att alla vill komma fram till en bra kompromisslösning och vi är också väldigt toleranta för andras sätt att bete sig på. Detta är i grunden mycket bra men det gör oss också väldigt naiva inför den samhällsomvandling mot det ”civila samhället” som högern brinner för att införa.

Jag märker detta ständigt. När jag till exempel diskuterade det vansinniga med hydraulic fracturing så fick jag repliken "Jag tror också republikaner vill ha (rent) dricksvatten." Detta kan nog i och för sig vara sant. Men vad som inte förstås är att det kan finnas andra som har ett system att tänka som hotar dricksvattnet eftersom deras sätt att tänka gör att hydraulic fracturing känns OK.

Alltså ungefär så här - ur min bok: "De konservativa vill avskaffa EPA (Environmental Protection Agency) därför att den hindrar fritt företagande och det ska samhället inte göra. Fritt företagande skapar jobb och välstånd. . . Den empatifokuserade värdegrunden ser istället det som att problem som individer har ofta skapas av samhället. . . Vi som följer den empatifokuserade värdegrunden kommer därför till helt andra slutsatser. . . . Att avskaffa EPA ses som upprörande för då skulle man inte ens kunna garantera att dricksvattnet inte blir förorenat. "

En annan kommentar jag fick var "Det finns de som är rika men i ett demokratiskt samhälle så måste de följa lagarna." Sant på sitt sätt men vad den här personen helt missar är att lagar normalt kommer till först när samhället förstår att de behövs. Det finns många som är smarta och snabba och agerar innan lagarna kommer till eller så stoppar dom lagarna genom lobbying. Lobbying industrin är stor både inom EU och USA. Högern stoppar inte lagarna därför att de är ”onda” utan därför att de anser att lagarna skadar företagandet vilket de anser är ont. De tänker utifrån helt andra perspektiv – utifrån en annan grundläggande värdegrund.

Men många vill inte acceptera detta, att andra människor kan tänka så annorlunda att de vill skapa en helt annan typ av samhälle utan behöver känna att de lever i en snäll Kalle Anka värld där de värsta brottslingarna är svarte Petter och Björnligan. Att det finns ett dystert stråk hos människan vill man helt enkelt inte ta till sig för då skakar grundtryggheten alltför mycket. Tanken att andra inte är lika goa som vi själva, inte agerar på ett sätt– som vi tycker är anständigt - blir då ett hot och så skjuter vi den tanken ifrån oss. Det känns tryggast att tänka att republikaner är ungefär i grunden som demokrater. Att vi har ett system av lagar som skyddar oss. Och så vidare. Det känns tryggt.

Men som Tony Judt påpekar.

"Det har blivit vanligt att försäkra att vi alla vill samma sak, vi har bara lätt skiftande metoder.

Men detta är helt enkelt inte sant. De rika vill inte detsamma som de fattiga. De som är beroende av sitt jobb för livsuppehället vill inte detsamma som de som lever på investeringar och räntor. De som inte har behov av samhällsservice, eftersom de kan köpa sig privat transport, utbildning och beskydd, strävar inte efter samma saker som de som är helt beroende av den offentliga sektorn. De som drar nytta av krig, om det så är genom försvarskontrakt eller på ideologiska grunder, har andra mål än de som är emot krig.

Samhällen är komplexa och inrymmer motsatta intressen. Att hävda något annat och att förneka skillnader, som grundar sig på klass eller förmögenhet eller inflytande, innebär endast att ge vissa intressen företräde framför andra. Detta var tidigare en självklar sak men idag uppmanas vi att avfärda det som provokativ hets till klasshat.

Och än värre blir det om vi tar fram insikter som den Susan George lyft fram i det hon kallar för The Davos class. Människor som har gemensamma klassintressen och som tjänar våldsamt på status quo, de känner varandra, de håller ihop - och de vill inte ha några grundläggande förändringar. Hon beskriver dom som välklädda rovdjur. Det handlar naturligtvis inte om någon världsvid konspiration utan helt enkelt om människor som förenas genom att dom har ett likartat sätt att tänka som försvarar deras rovgiriga sätt att tjäna snabba pengar.

Det blir konsekvenser när dessa kortsiktiga intressen förenas i handling. Ta tex Ev1. Den populära elektriska bilen som var en stor framgång. Men trots att de som testat bilarna stred hårt för att få behålla dom så lades projektet ner och bilarna förstördes! Varför? En elbil drar ingen bensin eller diesel och är därför ointressant för oljeindustrin. Den har få rörliga delar och behöver därför inte servas. En stor del av bilindustrins inkomster kommer just från service och reservdelar, alltså var den ointressant för bilindustrin. Men bilen var ju inte ointressant för oss. Det handlar alltså inte egentligen om någon konspiration utan helt enkelt om att människor med gemensamma intressen (maximal vinst) finner varandra helt naturligt för de tänker på samma sätt.

Men sådant här tänkande blir då för otryggt för goa sossar och andra goa människor och man skjuter tankarna ifrån sig. Visst kunde det hända förskräcklig saker förr i tiden därför att människor följde konstiga idéer så att vi fick ett gulag, ett koncentrationsläger i Tyskland eller Kampuchea. Men idag som jag fick en kommentar så är det så att "Upplysningstiden gäller fortfarande." Alltså idag tänker vi klart. Även de där andra, de inom högern. Även republikaner vill nog ha rent dricksvatten (och skulle därför inte göra något som hotar det). Även rika följer lagar (och därför kan de inte göra något otyg.) Att tänka så känns tryggt för det ger oss en snäll värld.

Och så slipper man tänka tanken att någon idag kan göra "små" förskräckligheter som att förstöra dricksvattnet för andra. Men om folk igår kunde göra "stora" förskräckligheter, varför ska folk idag inte kunna göra "små" förskräckligheter?

Och så är det naturligtvis. Den karta som visar en snäll värld stämmer illa med verkligheten. Hur kan man förtränga trafficking och droghandeln till exempel? Och i verkligheten finns det alltså både de som hotar dricksvattnet för de vill tillåta hydraulic fracturing och de som kan undkomma nödvändiga lagar för de har smarta advokater och lobbyister som främjar deras rätt att starta företag som får gå fram hur som helst i jakten på maximal vinst.

Och inte bara det att sådana finns som vill bygga samhället helt annorlunda mot oss. De har mer eller mindre avancerade trossystem som gör att det de vill göra kan kännas som moraliskt riktigt för dom. Ja, det blir vi som är skurkarna! Kanske hänvisar de till Adam Smiths tankar om den osynliga handen och glömmer att han också sa ”Genom historien finner vi hur ett vidrigt motto styr de som bestämmer över oss ”Allt för oss själva och inget till folket.” Men dagens nyliberaler läser vad han skrivit som djävulen läser bibeln för att få stöd för sina rovgiriga tankar.

Eller så kan man som Annie Lööf hämta inspiration från Ayn Rands tankar och därigenom bli lika hjärtlös. ”Annie Lööf beundrar Ayn Rand, 1950-talsfilosofen som ser altruism som ondska och som predikar att svaga människor varken förtjänar hjälp eller kärlek. Detta samtidigt som forskarna upptäcker att människan till sin natur är reciprokt altruistisk, och att renodlade egoister aldrig hade kunnat bygga fungerande samhällen.” [Aftonbladet Centern i otakt med tiden]

Det forskare kommit fram till betyder inte mycket när det hotar det egna trossystemet för när det hotas så hotas också den egna tryggheten.

Vi blir alltså som goa människor blinda och kan inte se att det som skyddat oss inte är att alla andra vill bygga samma samhälle som vi utan att vi i motstånd mot högern lyckades bygga upp ett folkhem med lagar och regler och där försäkringskassan istället för att som idag vara allas skräck faktiskt var en hjälpande hand. Mona Sahlin fångade det bra i sitt första maj tal 2010

Förändringar gör ont, säger statsminister Reinfeldt.

Ja, nog har det gjort ont!

Men nu har det gjort ont nog.

För när det gör ont för några, så gör det Sverige ont.

Då gör det i längden ont för alla.

Sverige behöver en regering med andra drivkrafter än att göra ont.

Precis, vi behöver andra drivkrafter än de som driver dagens regering. Och notera, det är dessa andra drivkkrafter som gjort att människor – de där andra som faktiskt finns - därför aktivt arbetar på att skapa ett samhälle som vi andra anser vara förskräckligt.

Men vi i vår tur förstår inte detta för vi har ett trossystem om att vi är alla ”tillsammans – trots allt” och vi är så toleranta mot högerns åsikter – medan de inte alls är toleranta mot oss. Denna vår trygga men naiva och felaktiga syn har gjort att vi inte med kraft tagit kampen mot förändringarna. Vi har blivit deaktiverade. Vi har blivit okloka.

"Om vi icke själva genom oklokhet släcka dess växt, skall denna stora folkrörelse (alltså svenska socialdemokratin) förvisso växa ytterligare både på bredden och djupet, samlande allt större skaror, allt fler befolkningsgrupper kring socialismen och dess kamp mot det kapitalistiska samhällets orättvisor." [Hjalmar Branting, Partikongressen 6 juni 1924.]

Vi behöver vakna upp.

Vi måste få folk att förstå att det verkligen finns människor idag som har enorm makt och som uppför sig precis som Susan Georg beskriver när hon talar om the Davos class. Vi måste lämna vår naiva tro att allt nog är rätt bra trots allt. För allt är inte bra när sådant som hydraulic fracturing kan uppfattas som OK, när det finns de som vill ta bort EPA, när vi tillåter att länder som Grekland idag eller Indonesien igår (90-talet) utsätts för dessa avancerade blåsningar, när vi har en höger idag i Sverige som ljuger väljare rakt i ansiktet för att de ska kunna komma till makten och montera ner vårt folkhem. Då får vi inte fega till och göra oss blinda för sammanhangen. Vi måste komma ihåg det Gunnar Sträng sa att ”Med rädsla och tvehågsenhet görs det sannerligen ingen insats i samhällsarbetet.

Du och jag måste förstå att ett lyckligt slut beror på dig och mig. Och det kräver att vi blir mer aktiva och mindre naiva. Vi måste akta oss så att vi inte råkar ut för den fasa som kallas likgiltighet.

Pengar är makt så i grunden handlar det om demokratins kvalitet och på sikt, faktiskt, om demokratins överlevnad. Tro inget annat!

Det gäller en kamp mot kapitalismens samhällsordning. Mitt uppe i vårt demokratiserade samhälle höjer plutokratin, den okontrollerade penningmakten, sitt huvud högre och fräckare än någonsin. Den reder sig till kamp mot demokratin och vi skola taga kampen." [Hjalmar Branting, 6 juni 1924. Partikongressen.]

Se också gärna min bok Att återta Socialdemokratins hjärta. Speciellt kapitlen ”Handikappade i kampen”, ”Människans dystra stråk.”

Hur hoppar man på tåget?

Existentiellt - reflektionerPosted by Stefan Sigfried Wed, May 23, 2012 20:16:33

Jag fick ett email ”Jag läser nu en specialutgåva av Ny Tid i Göteborgsområdet .. ... Partiet skall förnya sig och lyssna till rörelsen ... så nu tycker jag att du skall ta plats ..

De söker en medlemspanel på c.a 10000 personer så snälla hoppa på tåget ...du behövs .. och material i form av din bok har du ju redan .. Vilken diskussion det kunde bli..

Jag minns när jag som rätt nybliven medlem den 30 oktober 2007 fick jag ett email som inbjöd till deltagande i socialdemokraternas Framtidsdagar på München-Bryggeriet. Jag blev så jätteglad, tänka sig att jag skulle få vara med där! Kanske hade någon läst mina tankar om alla mina idéer som jag skickat ut? Att jag fick hoppa på tåget!

Dagen därpå fick jag ett mail med information om att ”Mejlet var avsett för redan anmälda deltagare. Tyvärr har det gått ut till fel mejllista . . ” Jag var inte inbjuden. Någon hade väl dragit i nödbromsen, inte kan man riskera att vilket kreti och pleti som helst kommer in och förnyar partiet. Inte blev det något med rådslaget heller.

Efter det har det varit mycket av bloggande, bokskrivande, annat skrivande, utskick av email och brev, försök att starta rörelser som Gräsrötter för att återta hjärtat i politiken och satsat tusentals egna kronor som jag inte längre har.

Resultat: Att jag har fått en god vän, Håkan, som hjäpt till på ett fantastiskt sätt, några uppmuntrande ord och då och så faktiskt – vilket jag härmed uttrycker min stora tacksamhet för – en del som faktiskt skänkt riktiga pengar för att boken ska kunna skickas till andra.

Det räcker ju för att man ska orka kämpa vidare.

Utom i de dystra stunderna då man börjar undra om alla dessa år som lett till detta resultat kanske är ett tecken på att man inte är seriös? De dystra stunderna är legio så jag ska bara ge ett exempel. Man frågar om den första boken man skickat kommit fram och så får man ett email (efter att man kanske skickat 10-20 email under några månader som inte besvarats) där det står:

hej!

Jag har inte fått någon bok, möjligt att jag inte hann hämta ut den på posten.

Skicka igen.

Och så skickar man boken igen men den boken verkar också försvinna. Visst, det har ju hänt så många gånger att man förstår att det är normalt, men misstanken om att man inte upplevs som seriös, eller kanske till och med som tillhörande kreti och pleti är ju svår att springa ifrån. Denna tanke kom åter till mig för ett tag sedan då jag faktiskt fick träffa en av dom – bland de som är inne – som fått boken. Han var väldigt öppen. ”Du vet när någon skickar en tjock bok som han själv skrivit och tryckt upp så undrar man ju lite. Det finns ju så mycket oseriöst där ute.

Och ännu värre blir det ju om man börjar se marknadsmässigt på det. Fler års hårt arbete och kostnader som måste ha gått över 10’000 kr vid det här laget och så har vi fått cirka 1’400 kr i skänkta pengar (för att sprida boken - inte till mig!) och en del spridda applåder – se citatet ovan – och så Håkan som strong supporter. Fast Håkan har nu så mycket att göra så han hinner inte engagera sig så mycket längre.

Ja, kan det möjligen vara ett tecken på att det man kämpar för är totalt utan marknadsvärde? Om folk inte vill betala mer än spridda applåder någon gång då och då så är kanske produkten helt enkelt inte värd mer? Man tror så gärna själv att det man håller på med är viktigt. Ja jätteviktigt men till slut så tränger ju verkligheten på sig också. De kanske bara är snälla? Om det du höll på med faktiskt var viktigt så skulle väl folk välja att betala mer än några snälla ord ibland? Alltså engagera sig för saken? Att hjälpa till rent konkret och praktiskt, alltså inte bara ibland säga ett snällt ord?

Hur får man andra att hoppa på tåget så att säga? De kanske inte vill för de har bättre sunt förnuft än du och ser klart, de ser att vad det du håller på med inte är värt någon större insats. En rätt hisnande otrevlig tanke, alla dessa år och man har arbetat . .. . nej. Stäng tanken.

Det måste naturligtvis handla om att man inte är seriös. Saken man kämpar på är värd priset men andra förstår det inte för man är inte seriös. Så måste det vara! Där har vi lösningen! Man måste bli seriös och då kommer folk att vilja hoppa på tåget! Då kommer de att lägga ner flera timmar varje vecka på att sprida kunskap om boken (Alltså den här)

kommer folk att skänka pengar och hjälpa till med att få boken recenserad i tidningar. Då kommer folk att starta studiegrupper kring boken. Då kommer de villiga hjälpande händerna att komma för man är ju seriös! Framförallt kommer boken - den politiska boken - att köpas och läsas för folk känner att den kan bidra till en förändring, att vi ska bygga ett empatiskt samhälle istället för dagens frätande människoätande samhälle.

Så skönt det skulle bli, då kunde man ta ett steg tillbaka och titta på det framrusande förändringståget mot det empatiska samhället. Visst lite blogginlägg, kanske några artiklar i tidningar skulle det gärna få bli och så där om en 5-10 år kanske möjligen en ny bok om tåget inte verkar tuffa på ordentligt. Men det skulle finnas massor av människor som hjälpte till så man själv kunde ta det lite lugnare med kampen. Framförallt inte känna sig så ensam. Framförallt inte hela tiden ansättas av tvivlet. Tvivlet som viskar att det man gör är bortkastat. Att man bara lurar sig självt.

Seriös kan man bli på många sätt har jag förstått. Mina möjligheter att ställa upp i diverse Robinson program eller etablera mig som artist eller skådespelare känns ju rätt små. Men en roman borde man ju kunna skriva på ett halvår. Jag gillar ju att skriva och skrivit har jag gjort hela mitt liv. Så nu har jag till och från - mest ifrån - hållit på med en roman i två år. Halvårsgissningen stämde alltså – bara att det alltid verkar vara ett halvår kvar. Det är ju visserligen svårt att få en roman publicerad men jag tror inte det är omöjligt på samma sätt som det är omöjligt att hoppa på det politiska tåget.

Så om ett halvår plus tiden för att få romanen publicerad ska det väl äntligen gå att hoppa på tåget!

Waldorfskolor och sånt

PolitikPosted by Stefan Sigfried Tue, May 22, 2012 21:45:16

Jag fick ett email från en som är aktiv i ”Stoppa nedläggningen av Waldorflärarhögskolan” på facebook.”

Och hon som skriver i emailet argumenterar bland annat så här:

Regeringen och det svenska utbildningsväsendet har dragit igång ett projekt mot akademiseringen, mot det mätbara och mot det resultatorienterade. Vi som har eller haft våra barn i waldorfskolor brukar söka andra värden . . . att en elev skall trivas . . att eleven bör sträva efter att vara en hjälpsam kamrat, vilken utgör grunden i våra mänskliga relationer och skapar en god atmosfär i . . tycka om att gå i skolan, därför att intresset för kunskapsinlärning då väcks. .

Det är svårt att inte koppla till Tony Judt och det han tar upp i sin bok Illa far landet:

Marknaderna har emellertid en naturlig benägenhet att gynna de behov och önskemål som kan hänföras till kommersiella kriterier eller som är ekonomiskt mätbara. Om något kan säljas eller köpas, då är det kvantifierbart och vi kan värdera dess bidrag i (kvantitativa) nått på kollektivt välstånd. Men hur är det med de behov som alltid har varit uppskattade men som inte låter sig kvantifieras?

Vad ska man säga om välbefinnande? Vad ska man säga om ärlighet eller rättvisa (i dess ursprungliga mening)? Vad ska man säga om utanförskap, eller gynnsamma villkor – eller att sådana saknas – eller förlorat hopp? . . .

Vad det handlar om här bakom kulisserna är en kamp mellan två olika värdegrunder. Den ena vill mäta värdet i allt och det blir en stark strävan att reducera till kostnader, pengar. I den andra värdegrunden finns större förståelse och acceptans för andra värden som ses som viktiga.

Dessa värdegrunder har också andra systematiska inslag av olikheter. Ett sådant är att värdegrunden som vill mäta också är mycket mer självsäker på att den har rätt. När den bestämmer så blir det inte fråga om diskussion utan om att vi ska förstå. Vi kan bli informerade men det blir inte fråga om diskussion. (Se även Att vilja vinna val)

Och i sin tur leder dessa olika värdegrunder till två olika sätt att se på hur ett samhälle ska byggas. Det är konsekvenserna av detta vi ser i sådant som den här drabbade Waldorfskolan.

För det är ju mer än den här skolan som är drabbad. Runt omkring i Sverige kämpar nu människor på hundratals, ja troligen tusentals ställen samma kamp för att få behålla något viktigt.

Några personliga exempel är när fritidshemmet där vår pojke gick plötsligt fick en hög hyra när alliansen kom till makten så att den till slut tvingades lägga ner. Indraget stöd till min pojkes scouterna har gett dom ekonomiska problem.

Här i Kista/Akalla har det varit den ena neddragningen efter den andra och just nu kämpar vi för att behålla vårt bibliotek. Men notera, hittills har inga av våra försök lyckats stoppa alliansens neddragningar/förändringar.

Över hela Sverige drabbas människor. (S), vp och mp borde lägga upp en databas för oss att tillgå för detta – och det är en skam att dom inte gjort det. Men några exempel ur minnet. Nedläggningen av översättarlinjen.

Dorotea där de kämpar för sina akutplatser (Se även.)

Det finns några viktig slutsatser att dra.

Insändare, protester, brev, artiklar i tidningar räcker inte långt.

Anledningen till dessa neddragningar är alltså denna systemomvandling som i sin tur har sin orsak i en annan värdegrund än den vi har. Deras värdegrund gör att dom ”vet” att dessa förändringar är nödvändiga. Vi som ”vet” annorlunda, att dessa förändringar istället är skadliga, måste agera så att förändringarna inte föreslås. Att stoppa förslagen är nämligen svårt. Att bara kämpa lokalt för att stoppa något som redan är föreslaget blir helt enkelt väldigt ineffektivt eftersom den värdegrund som alliansen följer gör dom mycket obenägna att lyssna. Och så länge vi bara kämpar för våra egna saker så kommer vi aldrig att kunna bli tillräckligt starka och tillräckligt medvetna för att kunna lyckas.

En framgångsrik kamp för min sak bygger på att jag också sträcker ut min hand och kämpar för din sak. Vi måste bli solidariska och förstå att när det som drabbat mig vare sig det är en Waldorf skola, översättarlinjen, akutplatser i Dorotea, biblioteket i Akalla eller något av alla de andra tusen sakerna – så är det en följd av en systemförändring som genomförs liksom i det dolda. Den har aldrig klart uttalats av alliansen och den har aldrig klart förståtts av (S), vp eller mp. Ja, troligen inte av alla i alliansen heller utanför moderaterna.

Lösningen är att vi måste gå tillsammans för att få en regering som inte vill ha denna systemomvandling. Då försvinner problemet så att säga av sig självt eftersom orsaken till den undanröjts.

Den klart effektivaste vägen ut ur detta är alltså att gå till roten med det onda och se till att vi får ett skifte vid makten så att vi inte hotas av dessa förändringar. Och då naturligtvis kämpa för att vi inte får en genuint klassisk socialdemokratisk regering som både vill lyssna och värnar andra värderingar än kortsiktigt pengamässiga. Risken idag är ju annars stor att en (S) regering blir en blekblå kopia av alliansen.

Ensamma kan vi inte uppnå så mycket, men tillsammans kan vi åstadkomma mycket!

Läs mer om vad det är som händer i boken Att återta Socialdemokratins hjärta.

Och gå gärna med i rörelsen Gräsrötter för att återta hjärtat i politiken.

Att vilja vinna val

PolitikPosted by Stefan Sigfried Thu, May 17, 2012 20:59:50

Att Obama nu gått ut öppet och stöder homosexuella äktenskap har lett till jubel från flera människorättsorganisationer och från ledande demokrater. Men det har också lett till stort jubel från många republikaner.

Den inflytelserika konservativa ledaren Tony Perkins kallade Obamas uttalande för rena rama gåvan till republikanerna.

– Det här kommer att ge oss ökat stöd, sa Perkins.”

En annan av många jublande kommentarer:

Added Ralph Reed of the Faith and Freedom Coalition: "This is an unanticipated gift to the Romney campaign. It is certain to fuel a record turnout of voters of faith to the polls this November."

En oväntad gåva kallar man det och jublar. Vänstern jublar för att man känner att något viktigt har sagts. Högern jublar för att man ser ökade chanser att vinna valet.

Så vad är viktigast? Att säga något som känns viktigt, eller att öka chanserna att vinna? Här ser vi en av de väsentliga skillnaderna mellan de två moraliska värdesystem som professor George Lakoff har forskat kring och som i allt väsentligt finns inom högern respektive vänstern.

Denna skillnad beror i sin tur på andra grundläggande skillnader. Inom vänstern känns det viktigt att vi som grupp tillsammans resonerar oss fram till hur vi ska ha sakpolitiken. Alla åsikter anses berika diskussionen. Därför kan högern även om det är en vänsterregering räkna med som en självklarhet att deras åsikter kommer att få påverka den kompromisslösning vi kommer fram till.

Inom högerns värderingssystem finns mindre tolerans för avvikande åsikter, ja så liten tolerans att man ofta anser att man redan vet vad som ska gälla. Det blir då inte fråga om någon diskussion för att komma fram till en kompromiss utan om att informera, ja undervisa oss som inte förstått hur det är. Det blir en maktfullkomlighet precis som landstingsrådet Dag Larsson beskriver det i ett medlemsbrev från Stockholms arbetarekommun nr 5 23/4-2012 där han beskriver hur högern helt enkelt inte lyssnar på våra argument.

Eftersom högern redan vet så behöver de inte lyssna och eftersom de redan vet hur det ska vara så känns det så enormt viktigt att de kan vinna att allt som ökar deras chanser att vinna leder till jubel. För högern är detta att vinna – och därmed få konkreta möjligheter att påverka – så viktigt att det till och med kan bli helt OK att skarva och vilseleda – som jag ju visar i min bok. Men för oss är känslan viktigare än taktik och strategi, så vi jublar när Obama går ut och säger något sådant här.

Detta att det för oss i praktiken är viktigast att uttrycka våra känslor än ha en klockren taktik och strategi för att vinna märktes också tydligt när SD i valet 2010 riskerade få inflytande. En djupt upprörd Mona Sahlin deklarerade då ”att det måste bildas en blocköverskridande regering om SD kommer in i riksdagen.

Carin Jämtin var inne på samma linje ”- Då vill jag att vi bildar en blocköverskridande majoritet. Vi har pratat om det, Sten Nordin – Moderaterna – och jag, vi vill båda detta om det skulle hända.

I ett officiellt manifest för (S) valseger sades det att ”Vi ska visa för väljarna att valet 2010 är ett val mellan två helt olika samhällsmodeller.” Men genom att gå ut och vilja samarbeta med ärkefienden visar man ju knappast detta. Men känslan tar över.

Problemet är att dessa känslouttryck vid fel tidpunkt motverkar sitt syfte. Vill Obama konkret kunna hjälpa homosexuella så kan han det ju bättre om han ser till att maximera chansen att bli omvald. Annars riskerar ju en republikan med ärkekonservativa åsikter att sitta på den viktiga president posten. Obama borde alltså väntat tills han blivit omvald.

Och när sossar som uttalar sig om att samarbeta med högern så suddar de ut skillnaden mellan blocken och spelar direkt i högerns händer. Varför väntade de inte med sådana samarbetsinviter till efter valet? Det hade varit taktiskt och strategiskt rätt.

Vänstern har ett varmt bultande hjärta för sin politik. Och det är ett grundläggande villkor för seger men i de här fallen verkar det sätta krokben för vänstern. Man måste nämligen också förstå sig på att föra rätt taktik och strategi och där är viljan att just vinna helt avgörande. Vi måste handla för att vinna men också då medvetet välja ut sådana handlingar som för oss närmare seger och välja bort andra handlingar.

Men i uttalandena ovan av Obama och några sossar tycker jag mig se en skillnad mellan oss och högern. Det är som om vi inte riktigt förstår att vi måste ha makten för att kunna genomföra vår politik. Den polletten liksom trillar inte ner. Kan det vara för att vi tror att vi nog ändå ska kunna påverka även om högern är vid makten? Men som jag skissade på ovan så har en höger vid makten ingen större vilja till att lyssna och kompromissa. Högern vet vad som är rätt och därför känner de inte att de behöver lyssna. Pratar de så är det till oss inte med oss. Har de makten pratar de för att informera, inte för att diskutera.

Bara därför borde vi verkligen vilja vinna!

I ett tidigare inlägg pekade jag på en brist hos (S) i det att vi har en tendens att tro att vi kan sitta på rumpan och agera åskådare medan väljaren av sig självt ska inse att vi har det bästa politiska alternativet. Därför agerar vi inte och missar många möjligheter. Högern däremot handlar och vinner därför trots deras usla politik. (Se ”Stormvarning Löfven!”)

Här verkar vi hitta ytterligare ett handikapp hos oss. Hos vänstern får hjärtat råda över hjärnan så att taktikiska och strategiska aspekter ofta kortsluts. Den som inte tror detta minskar våra chanser att vinna är, minst sagt, naiv.

« PreviousNext »